Teaterns magi

Hille Hippo lyssnar uppmärksamt när läraren berättar för klassen om teaterhobbyn hon hade som barn. Att repetera tillsammans, bygga kulisser och uppträda på skolans fester låter roligt. – Visst kan vi också få ihop till en pjäs, inte sant? Hille vänder sig förhoppningsfullt om och tittar på klasskamraterna, men ingen är intresserad. 

Hille traskar besviket hemåt, men kan inte sluta tänka på teatern.

– Jag måste försöka få Hippo-gänget intresserade av en pjäs, funderar Hille.

– Tillsammans klarar vi det nog. 

Hemma diskuteras ämnet flitigt. Varje Hippo har sin egen uppfattning om vad bra teater är. 

– Vi kan göra en komedi, med mycket fart och fläng, säger Henri Hippo ivrigt.

– Jag kan också visa upp mina skateboard-tricks på scenen. 

Hanna Hippo tvekar.

– Det är nog bäst att lämna de farligaste tricksen åt cirkusen. Men föreställningen måste vara rolig eller spännande. Det tycker publiken om. Jag kan skriva pjäsen själv! menar hon.

– Och Hille kan planera de fina kulisserna!  

– Det passar mig, bara jag får spela huvudrollen! meddelar Henri. 

Fågeln Piip vill också delta i pjäsen. Den flaxar fram och tillbaka och visar upp sina flygkonster.

– Det här går inte för sig, Piip! Du får lugna ner dig. Jag ska skapa en roll för dig i pjäsen, lovar Hanna. 

Några dagar senare pågår förberedelserna för fullt. Hanna har skrivit en pjäs om en tävling för trollkarlar. Fågeln Piip har också fått en roll. Den håller trollstaven i sin näbb så att den inte försvinner. Henri är glad över att få spela rollen som mäktig trollkarl, men de långa replikerna bekymrar honom.

– Jag kommer aldrig att lära mig alla repliker, inte fastän jag skulle öva dem dag och natt, oroar sig Henri. Föreställningen kommer för snabbt! 

– Vi uppträder med huvudnumret på skolans fest. En sådan chans kan vi inte missa, säger Hille. 

Henri övar febrilt och replikerna börjar så småningom sitta. Han tycker det är fint att få spela en trollkarl och klä sig i föreställningens vackraste dräkt, en glittrande mantel och hatt. 

– Tänk vilka konstverk man kan skapa av gamla borddukar och gardiner, ler Hille nöjt. 

Under den sista repetitionen uppstår ett problem. Henri minns sina repliker, men inte när han ska säga dem. Generalrepetitionen misslyckas helt.  

Mitt på scenen står en tyst och alldeles förvirrad trollkarl. 

– Nu! Hör du mig? Det är din tur nu, skyndar Hanna på Henri.

– Det här är ju hopplöst, inte kan jag ge anvisningar mitt under pjäsen. Det måste finnas ett annat sätt! 

Situationen är desperat, ända tills musvännerna Mini och Max, som följt med repetitionen, kommer på en lösning. 

Musen Mini gömmer sig under kragen i trollkarlens dräkt. Varje gång Henri glömmer när han ska tala, ger Mini honom en signal genom att kittla trollkarlen bakom örat. 

Premiärföreställningens publik har satt sig i skolans festsal. Ridån går upp och avslöjar trollkarlens arbetsrum, fullt av märkvärdiga redskap. I Hilles skickliga händer har vanliga papplådor förvandlats till fantastiska magiska kistor och en rund glasburk till en kristallkula. Mitt på scenen arbetar den berömda trollkarlen spelad av Henri, som snart ska säga sina första repliker.  

Kommer Henri ihåg när han ska börja? Till all lycka oroar de sig helt i onödan. Musen Mini kittlar Henri bakom örat och trollkarlen börjar tala vid rätt tidpunkt. 

– Fantastiskt! Allting fungerar smidigt och ingen lägger märke till något konstigt! Musen Mini är en skicklig hjälpreda, tänker Hanna glatt. 

Pjäsen närmar sig sitt slut, och spänningen stiger. Hille, som spelar trollkarlens värsta konkurrent, stiger in på scenen. Tävlingen för trollkarlar ska börja.  

Då händer något överraskande. Musen Mini, som gömmer sig i Henris trollkarlskrage, sträcker sig av misstag för högt upp och faller innanför manteln och vidare in i Henris skjorta.  

Först fnissar Henri, sen fnittrar han och till slut skrattar han högt.

– Det kittlar! Hjälp! Henri hoppas runt och lyckas till sist skaka ut musen ur skjortan. Nu är han inte längre nervös och säger alla repliker vid rätt tidpunkt. 

När föreställningen är över, applåderar publiken entusiastiskt.

– Det här blev nästan en komedi, viskar Henri till de andra hipporna.  

Också Hanna ler brett:

– Ett litet roligt tillägg skadar aldrig.  

Text: Tuula Pere