Kvällsagan – Konstnären i borgtornet

I närheten av Hippornas hemstad finns ett borgberg med en vacker stenborg högst uppe. Från borgens högsta torn har man en fantastisk utsikt över hela regionen. Skolans bildkonstklubb har besökt borgen ofta, men nu bestämmer sig Hille för att besöka borgen alldeles ensam med sina ritblock och färger. Hon vill rita i lugn och ro.

Hille packar sina tillbehör i cykelkorgen och vinkar hejdå till de andra när hon lämnar gården. Den ivriga konstnären glömmer ändå att berätta vart hon är på väg.

Resan går lätt längs välbekanta vägar och samtidigt funderar Hille på vad hon skulle kunna rita.

– Från borgens översta tornkammare öppnar sig ett vidsträckt landskap, och vädret är riktigt klart idag, funderar hon nöjt. – Jag är säker på att mina verk kommer att bli fantastiska!

Hille klättrar raka vägen upp till borgtornet. Den här gången går hon inte ens för att hälsa på vaktmästaren, utan skyndar sig att ställa upp sina teckningsprylar på den breda fönsterbänken.

– Vilken utsikt! Hille suckar nöjt och försjunker i sitt arbete.

Tiden flyger iväg. Först en timme och sedan ytterligare en. När solen skiner mot tornets stenvägg blir rummet obehagligt varmt. Hille måste öppna fönstret. Då slår en vindby igen dörren. Låset klickar igen och hon blir instängd i tornet.

Hille bankar på den tjocka dörren, men ljudet når inte vaktmästarens öron. Hon försöker ropa från fönstret, men ingen hör henne. Inte ens Hilles telefon fungerar eftersom borgen har tjocka stenväggar.

– Vaktmästaren och besökarna har redan gått och min telefon är död, tänker Hille skräckslagen.

– Jag blir nog fången i borgen hela natten!

Som tur är har Hille med sig ett tjockt ritblock som hon kan använda för att vika flygplan. På varje ark skriver hon att hon behöver hjälp. Med kvällsvindens hjälp kan de spridas i närområdet.

– Om bara någon skulle hitta ett av mina meddelanden, suckar Hille.

Ett flygplan i taget glider ner från tornet. En del faller till marken nära borgmuren, en del tar vinden tag i så att de flyger ända ner på byvägen.

Hemma börjar de andra Hipporna undra var Hille dröjer. De försöker ringa till hennes telefon, men den kan inte nås.

– Vi kan inte bara sitta och vänta! bestämmer Hanna och tar fram en karta över närområdet.

– Eftersom vi inte vet vart hon åkt måste vi själva ta reda på det.

Henri är av samma åsikt. Han ringer sina idrottskompisar och ber dem hjälpa till. Snart har en stor grupp frivilliga samlats på gården för att lyssna på Hannas redogörelse.

– Vi delar in oss i grupper. Den första går till badstranden, den andra till parken och den tredje till borgberget, säger Hanna. – De här är de ställen där Hille gärna sitter och ritar.

– Du har rätt! Jag såg att hon också idag packade ner teckningsprylarna när hon åkte iväg, minns hippomamman.

– Jag önskar att jag hunnit fråga vart hon tänkte åka!

Sökpatrullerna beger sig mot sina mål. Henri och ett par av hans kompisar har åkt mot borgberget. De åker i hög fart och kör först förbi några av Hilles flygplan. Snart upptäcker Henri ändå ett pappersflygplan mitt på vägen med texten ”HJÄLP!” på vingarna.

– Handstilen är bekant! säger Henri och vecklar ut flygplanet. – Hille har blivit inlåst i borgtornet. Nu ringer vi vaktmästaren!

Snart är också de andra frivilliga vid foten av borgtornet.

– Vaktmästaren är här om några minuter så att du kommer ut ur tornkammaren! ropar Henri uppmuntrande till den hungriga konstnären som väntar däruppe.

Alla är lättade när den försvunna Hippon har hittats och äntligen kommer hem. Mamma och pappa ordnar en gemensam kvällsbit för hela räddningsteamet. Köksbordet är fullt av läckra smörgåstillbehör så att var och en kan breda sina favoritsmörgåsar.

– Jag kan inte minnas att smörgåsar någonsin har smakat så gott! säger Hille. – Och det kan jag lova att nästa gång kommer jag ihåg att berätta för de andra vart jag åker för att rita!

Text: Tuula Pere