Hippornas vårutflykt

Hipporna förbereder sig för skolans vårutflykt tillsammans med sina vänner. Hanna, Henri och Hille har deltagit ivrigt i att samla reskassan och planera en naturutflykt.

– Det var bra att skolans julbasar blev lyckad. Nu har vi råd med en bra matsäck, säger Hanna nöjt.

– Du har rätt, maten smakar bäst ute i naturen, säger Henri och smackar med munnen.

– Jag blir jättehungrig och svettig av att vandra! Hoppas vi får gå och simma!

Hille sitter och drömmer. Hon föreställer sig en sjöstrand med många vackra saker att fotografera.

– Jag tar insektsboken med mig. Den kan vara bra att ha när jag identifierar småkryp, tänker hon.

Utflyktsdeltagarna har stoppat in sina sprängfyllda ryggsäckar i bussens bagageutrymme. Nu sitter de i den heta bussen med en massa planer i huvudet. Tälten vid ödemarkssjön väntar! Läraren ger anvisningar om övernattningen och måltiderna.

– Det är viktigt att ingen lämnar lägret ensam. Vi har kilometervis med obebodd skog omkring oss.

– Får jag bo i samma tält med dig, Henri? Jag är rädd för att vara ensam mitt i den mörka skogen, erkänner Hille.

Efter en stunds funderande bestämmer sig alla Hipporna för att bo nära varandra. Henri och Hille går in i det stora grupptältet och Hanna slår upp ett litet tält intill det.

– Det här kommer att bli lagom spännande! I ficklampornas sken kan vi studera naturen också på natten, planerar Hanna.

Hille är inte övertygad om Hannas idé. Själv rör hon sig helst i naturen i dagsljus med kameran.

Det är mycket jobb med att slå upp tälten. Hanna har tagit med sig fästkrokar för tältet som hon utvecklat av gamla cykelpedaler.

– De här är väldigt praktiska, säger hon om sin uppfinning och slår ner specialkrokarna i hörnen av sitt tält.

Till slut börjar de laga mat på lägerplatsens kök. Vid den rökiga grillplatsen lagar de ett rejält kvällsmål.

– Jag tar två portioner med spett och en stor mugg soppa, tack, säger Henri.

– Ta det bara lugnt. Det finns tillräckligt med mat för alla, säger läraren och delar ut stora smörgåsar från påsen.

Efter kvällstvätten drar utflyktsdeltagarna sig tillbaka till tälten för att läsa i ficklampornas sken. Hille lyssnar oroad på naturens ljud som hörs genom den tunna tältduken.

– Hjälp, vad är det där? Hille andas förskräckt när berguvens dova hoande hörs från den mörka skogen.

Som tur är vet Henri vad det är.

– Vi går och tittar! Hanna följer säkert också gärna med.

I ficklampornas sken smyger Hipporna efter varandra mot det skrämmande ljudet. Berguven fortsätter hoa fast Hipporna är alldeles nära den. Först när Henri riktar ljuset mot trädtoppen får berguven nog av inkräktarna. De gula ögonen gnistrar till och på ett ögonblick är fågeln borta.

– Det blir roligt att berätta om det här för de andra på morgonen. Nu går vi tillbaka till lägret och lägger oss, bestämmer Hanna.

Snart lägger sig lugnet över tältbyn och alla sover. Före morgonen väntar ännu en högljudd överraskning utflyktsdeltagarna. Först hörs det vassa knäppar, sedan ett brak och till slut högljutt jämrande.

– Mina tältkrokar har brustit! Jag tror jag spände åt dem för hårt! Hanna harmar sig och måste gå till det stora gemensamma tältet med de andra för resten av natten.

– Min uppfinning behöver utvecklas, kanske en låsanordning, men det kommer att bli bra, suckar Hanna trött innan hon somnar.

Resten av lägerdagarna går snabbt och snart är det dags att åka tillbaka till staden. Utflyktsdeltagarna

minns nöjda tillbaka på sina upplevelser.

– Jag fick jättefina bilder! Hille visar upp sina foton på landskap, växter och djur för Hanna, som sitter bredvid.

– Den här då? Henri stoppar i handen mellan bänkarna. Han visar en bild på Hanna som kravlar ut från sitt kollapsade tält.

– Sånt händer, fnyser Hanna.

– Men det bästa är att vi har hela sommaren framför oss!

Text: Tuula Pere