Hipporna och spöket på vinden 

När höstkvällarna blir mörkare berättar hipporna gärna spökhistorier. Ibland blir stämningen lite väl spännande fastän ingen egentligen tror på spöken, troll eller häxor. 

De hittar turvis på hemska berättelser som de andra koncentrerat lyssnar på. Nu lyssnar vi med spänning på Hilles berättelse.  

– Utomhus blåste en höststorm, precis som idag säger Hille med låg röst. – Mitt i en förvildad trädgård stod ett övergivet hus. 

Hille kan verkligen hitta på skrämmande berättelser. Henri blir förskräckt och flyttar snabbt närmare de andra. 

Hille fortsätter sin berättelse. – Bara ett fladdrande levande ljus rördes genom det tomma husets rum. Vem kan den där mystiska vandraren vara? 

Alla lyssnade knäpptysta. I samma stund hördes mystiska knackningar från vinden i hippornas hem. Hille kunde inte fortsätta sin berättelse, eftersom hon började bli rädd. 

– Varför slutade du? Frågar Hanna. – Fortsätt bara. Där finns inget annat än vinden som får fönstren på vinden att dallra, säger Hanna lugnande. 

Hille klarar strupen och fortsätter. – Den nattliga vandraren i ödehuset gick mot fönstret där de nyfikna barnen i grannhuset försökte titta in. I ljusets sken syntes då…  

Hille avslutade inte meningen, eftersom skramlet på vinden ökade. – Hjälp, vad är det? Hille drar efter andan och kan inte längre fortsätta sin berättelse. 

– Det är bäst att vi tar reda på vad som egentligen händer på vinden, beslutar Hanna.  

Spökhistoriens stämning har fått lyssnarna i sitt våld och Hanna har svårt att få den andra med upp på vinden. – Jag får väl gå ensam dit upp, beslutar Hanna och tar med sig en innebandyklubba. 

Hanna klättar upp för den dunkla trappan till vinden och får snart en svans av rädda följare bakom sig. De andra vill i vilket fall som helst se vad som händer på vinden.  

– Kan ett spöke kanske bo på vinden? Funderar Hille. 

– Knappast, Henri anstränger sig för att tala med kavat röst och lyser upp vindens hörn med sin ficklampa. 

Det varken syns eller hörs något onormalt. Blåsten viner i husets knutar och bakom fönstret, men knackningarna har tystnat. Åtminstone för en stund… 

Precis när hipporna tänker vända tillbaka blir det liv och rörelse ovanför deras huvuden. En katsa som har varit fäst i takbjälken gungar från sida till sida och faller slutligen ner framför deras fötter.  

Henri riktar ficklampan mot fiskeredskapet som har fallit på golvet och inuti det rusar en skrämd ekorre fram och tillbaka. – Stackaren har blivit fånge i katsan, säger Henri. 

Alla samlas omkring ekorren. – Det blir inte lätt att få bort den från katsan, gissar Hanna. – Jag är rädd för att den till exempel kan bita den hjälpande handen.  

– Vi kan inte heller hjälpa den ur knipan här på vinden, säger Henri. – Då kan den bli kvar här hela vintern och stöka till på vinden. 

Hille kommer på ett sätt. – Vi bär ner den i katsan och ut på gården. Där kan vi sedan göra en ordentlig öppning i katsans nätsida, förklarar hon. – När ekorren får vara en stund i lugn och ro ute på gården kommer den säkert ut från sitt fängelse och springer sina egna vägar. 

Snart är alla hipporna ute på gården och Hanna klipper fingerfärdigt upp nätet med en spetstång. – Nu är öppningen nog tillräckligt stor, säger hon. – Vi lämnar katsan här bredvid trädet. 

Hipporna hinner knapp gå därifrån innan ekorren rusar förbi dem mot friheten och tallens topp. Hanna stänger öppningen i katsan genom att böja ståltråd. 

– Nu täcker vi den här fällan på en sådan plats på vinden att inget spöke eller någon annan varelse kommer i den, säger Hille. – Sedan skulle jag nog kunna berätta spökhistorien till slut, om ni ännu vill. 

De andra tittar på varandra. – Naturligtvis, säger de med en mun.  

I mörkret ute på gården lyser Henri upp sin haka med ficklampan och tjuter till för att skrämma de andra. Nu är känsloläget hos alla det rätta för en spännande berättelse. 

Text: Tuula Pere