Hipporna och sommarnattens meteorregn

Hanna Hippo rusar in i köket där de andra äter kvällsmål. – Jag hörde på nyheterna att nu är den bästa tiden att få se ett exceptionellt tätt meteorregn som sveper förbi jorden på natthimlen. 

De andra är inte intresserade, de är redan alltför trötta. – Jag vill i alla fall gå till sängs, säger Henri med en gäspning.

– Vi behöver inte gå någonstans idag, men nästa natt så går vi, säger Hanna entusiastiskt. – Imorgon hinner vi göra förberedelserna för nattutflykten. Vi går till Suvimäki utsiktsplats för att se på meteorerna.

– Vad är meteorer? Kan man inte se dem på tv? Frågar Hille.

Hanna fnyser. – Du har väl hört om stjärnfall? Det är samma sak. När det här meteorregnet sveper förbi oss kan vi se hundra stjärnfall i timmen.

Att packa är tungt. Hipporna kommer överens om att var och en väljer sin egen utrustning och bär den till Suvimäki. Alla behöver åtminstone en varm sovsäck och matsäck.

Hanna tar med sig ett anteckningsblock och en trave med stjärnkartor som hon har undersökt redan på förhand.

Henri satsar på en smakrik matsäck. – Jag behöver många smörgåsar, eftersom natten är lång, säger han. – En termos med hett te behövs också, så jag inte börjar frysa.

– Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva stjärnfall, säger Hille fundersamt. – Jag skulle vilja ha vackra foton som minne. Jag måste nog säkert använda en videokamera.

Till slut är hipporna redo att vandra till utsiktsplatsen. Av utrustningen att döma kan man tro att de är på väg på en veckas utflykt.

Fågeln Piip sitter på sin trädgren och ser på när hipporna går iväg, men beslutar sig för att stanna hemma. Den kan ju ändå se stjärnfallen. Den behöver ju bara göra en lite högre kvällsflygning före läggdags.

De trötta vandrarna kommer äntligen fram till toppen av Suvimäki. Utsikten är fantastisk i alla riktningar, om det inte står några träd i vägen. Ovanför hipporna öppnas en klar himmel.

– Första parkett, konstaterar Hanna nöjd och placerar sin campingstol på en lämplig plats. – Där kommer de att svepa förbi. Vi måste vara uppmärksamma när himlen blir mörkare.

Henri öppnar sin matsäck. – Resan gjorde åtminstone mig både hungrig och utmattad. Jag tog alldeles för mycket utrustning med mig. 

Hille sysslar med sin fotograferingsutrustning. Hon letar efter en bra plats för sin videokamera och placerar den på ställningen. – Klick! Nu är det bara att slå på strömmen så spelas stjärnfallen in i sinom tid.

Slutligen är allt klart, men på himlen syns endast några klara fixstjärnor. – Där är Karlavagnen och där är Arons stav, pekar Hanna mot himlen.

– När ska stjärnfallet börja? Frågar Henri och gäspar stort. – Jag tror jag kryper in i sovsäcken och väntar. 

Henri börjar nästan genast snarka. – Vi väcker honom sedan när meteorregnet syns, säger Hanna.

Hille tar ännu några foton och Hanna gör anteckningar. Sedan beslutar sig också de för att krypa in i sina sovsäckar, eftersom det känns svalt i natten.

Nattens mörker faller över Suvimäki i sensommaren och stjärnskådarna faller i djup sömn.

På morgonen flyger fågeln Piip för att kontrollera hur det står till med hipporna. På toppen av Suvimäki ligger vännerna och sover. Meteorregnet har för länge sedan försvunnit ur sikte.

Fågeln Piip väcker sjusovarna genom att hoppa på deras sovsäckar. Hipporna gnuggar sina ögon och sträcker på sina stela ben.

– Åh nej! Stjärnfallet är förbi och vi såg ingenting, säger Henri besviken.

 – I slutet av sommaren kommer ett nytt meteorregn att komma nära jordklotet, tröstar Hanna. – Om vi gör en ny utflykt ska vi också ta med oss högljudd väckarklocka.

Fågeln Piip flyger och sätter sig på videokameran för att undersöka den blinkande lampan. Då börjar Hille glatt fnittra. – Javisst! Min videokamera har spelat in åtminstone en del av stjärnfallen. Vi kan beundra dem hemma på en stor bildskärm!

– Fantastiskt, Hille! Ditt fotointresse är ibland guld värt, säger Hanna med ett lättat leende. 

Text: Tuula Pere