Det sällsynta frimärket

En vacker dag var Hanna, Hille och Henri uppe på vinden, där de hittade gamla kort och brev fulla med spännande frimärken. De beslöt sig för att börja samla på frimärken och ångade försiktigt loss de vackraste och färggrannaste märkena. Snart hade de alla varsin lilla frimärkssamling, som de diskuterade på frimärksklubbens möten vid det stora bordet i biblioteket.  

Idag har Hippo-gänget dykt upp i god tid med sina frimärksalbum, eftersom alla är entusiastiska över dagens tema. Klubbledaren, den gamle postmästare, har lovat att presentera de dyrbaraste märkena i sin samling. Medan de väntar jämför klubbmedlemmarna sina egna frimärken. 

– Jag har säkert de allra färggrannaste frimärkena, säger Hille Hippo stolt. Det stämmer, eftersom hennes album är fullt av brokiga insekt- och växtbilder. 

Henri Hippos samling är också fin. Han samlar på märken med idrottstema, i synnerhet dem med OS-ringar. – Titta på det här! Här kommer slalomåkaren i full fart! säger Henri stolt. 

Hanna Hippo har inte kommit på något tema för sin samling ännu. Egentligen är hon intresserad av sällsynta och värdefulla märken, men det är inte lätt att få tag på dem. 

Postmästaren kommer äntligen och breder ut sina allra finaste frimärken på bordet – Ni får titta, men inte röra! varnar han klubbmedlemmarna. – En frimärkssamlare kan kalla sig filatelist först då hen förstår att man aldrig får hantera de värdefullaste märkena med bara händerna. Jag använder en särskild frimärkspincett. 

Hipporna är stumma av beundran när bordet fylls av frimärksserier. Det finns djungeldjur, tropiska växter, flygplan och segelfartyg. 

Också mössen Mini och Max har kommit för att titta på frimärkena. – Titta, så intressanta matmärken det finns i det där albumet! Max pekar på bilderna av läckerheter. 

– Har du idrottsmärken i din samling? frågar Henri av ledaren. – Och har du insektmärken? fortsätter Hille. 

Innan postmästaren hinner svara vill Hanna absolut se hans allra värdefullaste märken. – Sådana ska jag börja samla på när jag har råd, förklarar Hanna. 

Alla får sina frågor besvarade i tur och ordning, och klubbmötet avslutas. Det är dags att samla ihop frimärkena och stänga albumen. – Var i all världen är mitt mest sällsynta matfrimärke? undrar postmästaren oroligt och går igenom sina saker. Rynkorna i hans panna blir djupare och han ser alla deltagare stint i ögonen. 

– Hur värdefullt är det? frågar Hanna försiktigt. 

– Så värdefullt att du skulle kunna köpa ett fint mikroskop eller en cykel för pengarna. 

Alla förundrar sig över att ett litet matfrimärke kan vara så värdefullt. Hanna blir orolig. Tänk om någon misstänker att hon har stulit märket! 

– Vad föreställer det? kommer Henri på att fråga. 

– En stor ostbit, svarar postmästaren. 

Hille kommer att tänka på en plats till där de kan leta efter märket. – Det kan ju hända att frimärket fallit ner på golvet och fångat ostvännernas intresse, resonerar Hille som en skicklig detektiv. – Var är Mini och Max? Följ mig! 

Klubbmedlemmarna traskar efter Hille ut i bibliotekets farstu. I hörnet bakom klädhängarna finns en skrubb, där musvännerna Mini och Max ibland brukar sova.  

När dörren till skrubben öppnas, stiger de förvånade mössen åt sidan. I en springa bakom ett bräde vid golvet sitter ostfrimärket, snyggt inkilat. 

– Mitt dyra märke, hojtar postmästaren och undersöker försiktigt sin skatt med förstoringsglas. – Till all lycka är det oskadat! 

Mössen skäms. De menade inget illa då de tog märket som fallit på golvet och bar iväg det som tavla till sin sovplats.  – Egentligen förstår jag mössen, säger postmästaren lite mildare och ger dem ett vackert rosfrimärke som han har dubletter av i albumet. 

– De vackra rosorna på väggen till sovplatsen gläder säkert Mini och Max lika mycket som ostfrimärket, funderar Hille. 

Mössen är nöjda. – Egentligen passar det här märket ännu bättre som tavla. Att titta på en ostbild hela tiden skulle ha gjort oss hungriga, menar de. 

Text: Tuula Pere