Det kokar i kockklubben

Hipporna skyndar sig till kockklubben som samlas i skolans undervisningskök. Förutom Hille, Henri och Hanna deltar också många barn från grannskapet i klubben. Tant Amanda lär dem laga läckerheter. Hon var en gång i tiden kokerska på samma skola och kan hålla reda på ett stor skock med kockar.

– Välkomna barn, stig på! Det är bäst att Hipporna sätter sig i den bakre raden, så att de
mindre barnen ska kunna se, säger Amanda.
– Det är alltid samma sak, muttrar Henri Hippo. Henri skulle helst sitta längst fram, för han vill bli en mästerkock. Men det är inte läge att klaga. Nu ska de baka de första juldelikatesserna. Amanda har på förhand gjort en stor pepparkaksdeg som har stått och fått smak över natten i ett svalt skåp.
– Kanel, ingefära, nejlika, pomeransskal… En bra deg blir goda pepparkakor, säger Amanda nöjt.
– Kan vi få receptet med oss hem för julen? frågar Hille.
– Självklart! Visst måste de där hemma också få gotta sig, ler Amanda röd om kinderna.

Kockklubbsmedlemmarna tvättar händerna och tar på sig förkläden och mössor. Mus vännerna Mini och Max är också med. Tant Amanda var till en början inte alls förtjust i idén. Efter Hippornas ihärdiga övertalande sitter mössen ändå nu på bordet i första raden med pyttesmå köksredskap från ett dockhus framför sig.
– Kom ihåg att vi nu lär oss baka. Ni får inte smuggla ingredienserna hem till boet utan lov! säger Amanda åt mössen.
– Tack för att vi fick komma med! svarar Mini och Max och nickar så ivrigt att de fingerborgsstora
kockmössorna faller ner över ögonen. En härlig doft av kryddor fyller köket. Hipporna är duktiga med kaveln. I deras händer plattas degen snabbt ut till stora, tunna plattor på arbets bänkarna. Snart är ugnsplåtarna fyllda med pepparkakor i olika former. Mössen tittar lystet på delikatesserna, men kan
hålla sig. Deras egna bakverk är så små att de gräddas jättesnabbt i ugnen skilt för sig. Annars skulle de bara bli svarta kolklumpar.

När många plåtar med stjärnor, hjärtan, pojkar, flickor och snögubbar har gräddats och lyfts för att svalna, börjar de göra kristyr.
– Jag använder alla möjliga karamellfärger, säger Hille och blandar tuber med olika färger i sitt florsocker.
– Kära vän, nu blev det fel! Tant Amanda rusar fram, men det är för sent. Hilles kristyr har blivit en askgrå smörja.
– Så kan det gå när man blandar alla färger. Som tur är smakar det lika gott, tröstar tant Amanda.
– Åtminstone blev mina pepparkakor de mest spännande i jul, riktiga spökpepparkakor! säger Hille
glatt. Därefter hettar de upp socker. Amanda visar hur pepparkakshusets delar sätts ihop. Arbetet med
smält socker är så farligt att klubbisarna bara får titta på.

Piip-fågeln följer med sysslorna genom köks fönstret. Den skulle också ha velat delta, men
Amanda hade obönhörligen stängt fönstret framför fågelns näbb.

Trots varningar kretsar klubbisarna ivrigtomkring Amanda. Precis när de ska ställa pepparkakshusets knutar mot varandra hörs et skärande skrik.
– Åh nej! Max doppade svansen i det brännheta sockret, ropar Hanna. Det går rätt vilt till i köket. Hanna får till slut tag i den skräckslagna musen och lyfter den ovanpå några isbitar för att lindra brännskadan. Ingen kommer ihåg det smälta sockret som bubblar på spisen. Det blir allt brunare och börjar ryka. Piip-fågeln hackar ursinnigt mot fönstret, tills alla vänder sig och ser den glödande spisplattan. Tant Amanda räddar situationen, och brandlarmet hinner inte gå i gång.
– Vi är skyldiga det där kloka djuret en ursäkt, säger Amanda och nickar mot Piip-fågeln som tittar
in genom fönstret.
– Vi låter den smaka på pepparkakorna! föreslår Hille och Amanda går med på det. Och strax är Piip så fullproppad med godsaker att den knappt kan flyga.

Text: Tuula Pere